Vådan av att vara singel

Ska man behöva skämmas bara för att man är singel? I bland blir man behandlad som en andra klassens medborgare. Är det så det ska vara? Nä, upp till kamp!


När man går på middagar, så blir man ofta placerad lite off sådär. Ungefär som att de inte vill kännas vid en. Som singel så lever man ju både oansvarigt och ett liv i Sodom och Gomorra, tror de. I alla fall varannan vecka då man inte har barnen. Då är hemmet förvandlat till Bondage Lounge.

Det de inte vet eller har en aning om, är att de veckor man har barnen, så är man mamma, pappa, chaufför, restaurangchef, städfirma, medlare och you name it. Då är det fan på sin plats med Sodom och Gomorra när man går av på söndagen.

Jag tycker bara att "kärnfamiljerna" jag känner har fastnat i medelåldersträsket. De ältar barnens hockeyträningar och bullförsäljning etc. Men come on, diskutera politik, kultur eller vad fan som helst, som lyfter diskussionen Jag bryr mig inte om de ger sig på mina åsikter. Då händer det ju iaf något mellan människor.

Sen tycker tycker jag att vi singlar ska ta revansch på nästa kafferep/familjemiddag. Dra några glas cognac, ta lite ton i strupen och berätta vitt och brett om ditt one-night-stand med lite intima detaljer. Jag lovar att de kommer att hålla masken, prata om nästa tjejträff eller rallybilen som ska riktas. Haha, sen behöver blir du inte bjuden på flera såna kalas. Ingen förlust direkt.

Sen verkar det vara ok att prioritera kärnfamiljen före singel med barn i semesterplaneringen. Varför det? De flesta skilsmässorna kommer ju efter semesterperioderna. Singlarna behöver de bästa veckorna för att hitta en ny partner och stärka upp förhållandet till barnen. Jag tycker att de med dåliga förhållanden kan lämna barnen hos mormor, köpa raffset och viagra och ta in på hotell några dagar för att hitta tillbaka till varandra.

Men det är ju vad jag tycker...